Våld i nära relation

En majoritet av mäns våld mot kvinnor är riktat mot den egna flickvännen eller frun. Varje år polisanmäls omkring 30 000 fall av misshandel mot kvinnor. I knappt hälften av dessa fall har offer och förövare en nära relation. Dessutom anmäls omkring 2 500 fall av grov kvinnofridskränkning. Mörkertalet är dock stort, Brå uppskattar att omkring 80 procent av våldet mot kvinnor i nära relationer aldrig polisanmäls. Varje år mördas omkring 17 kvinnor av en man de har eller har haft en kärleksrelation med.

Vanligast är att en man utsätter en kvinnlig partner, men våld förekommer i alla sorters parrelationer – hetero- som homosexuella. En kvinna kan bli våldtagen av sin flickvän, en man slagen av sin make och en transkvinna hotad av sin pojkvän. Unga tjejer är överrepresenterade som offer för våld i nära relationer. Oftast är förövaren en jämnårig eller något äldre kille.

Våldet kännetecknas av att det ofta pågår systematiskt under en längre tid. Att bryta sig loss från någon man älskat och kanske fortfarande älskar kan vara svårt. Många befinner sig också i en beroendesituation till sin förövare. Att våldet utövas inom en nära relation och i hemmet, gör dessutom att människor runt omkring tenderar att förminska våldet av rädsla för att lägga sig i något de anser vara privat.

Våldet drabbar inte alla kvinnor på samma sätt, och alla har inte heller samma förutsättningar att förändra sin situation. Ett missbruk eller en funktionsnedsättning kan leda till att hon behöver mer stöd än andra. Lever hon i en samkönad relation kan homofobi göra att paret redan från början är mer isolerade och utlämnade till varandra.

För att möta varje kvinna och tjej på bästa sätt behövs kunskap om hur faktorer som etnicitet, klass, funktionalitet, sexualitet och ålder påverkar våldsutsattheten och möjligheten att söka stöd.

Våld i nära relationer innefattar även föräldrars våld mot barn, (vuxna) barns våld mot sina föräldrar

Våld i nära relationer kan vara psykiskt, fysiskt, sexuellt, materiellt och ekonomiskt. Våldet är sällan enbart fysiskt, vilket är en vanlig missuppfattning, utan många gånger är det psykiska våldet det mest framträdande. och när flera medlemmar i en familj kollektivt utövar hedersrelaterat förtryck och våld.

Psykiskt våld kan handla om olika typer av verbala kränkningar, hot, isolering, utpressning och kontroll som successivt leder till psykologisk nedbrytning. Det psykologiska våldet kan även innebära att hot riktas mot barn, husdjur eller andra närstående till den som utsatts.
Aktivt fysiskt våld kan vara allt från knuffar, sparkar och slag till strypgrepp, fasthållning eller att attackera någon med något tillhygge.

Passivt fysiskt våld är att utsätta någon för olika typer av våldshandlingar som ger fysiska konsekvenser. Det kan röra sig om att neka någon sömn eller att utsätta någon för en långvarig psykisk stress som ger fysiska biverkningar. Våldet kan även i vissa fall vara specifikt kopplat till någons utsatta situation i övrigt, till exempel genom att en undanhålla medicin eller hjälpmedel från en person som har en funktionsnedsättning eller sjukdom.

Sexuellt våld innebär att tvinga någon att delta i, utföra eller bevittna sexuella handlingar mot sin vilja. Det kan handla om sexuella trakasserier, att tvingas se på porrfilm, ofrivillig beröring eller våldtäkt. Sexuellt våld i en nära relation handlar många gånger om att den som utsätts upplever att hon behöver vara sexuellt tillgänglig för att därigenom undvika andra former av våldsutövande.

Man brukar även tala om ekonomiskt och materiellt våld som kan ta sig uttryck till exempel genom undanhållande av ekonomiska tillgångar eller att göra sin partner ekonomiskt beroende, att förstöra dennas privata ägodelar eller hota att slå sönder möbler och inredning.

Våldets syfte är att etablera makt samt att utöva kontroll. Detta görs genom att skrämma, skada och skambelägga. Våldet sker ofta under en lång period och brukar intensifieras över tid.

Normaliseringsprocessen
Våldet börjar vanligtvis inte direkt i ett förhållande utan brukar komma gravid. Det börjar med att kvinnan blir mer och mer begränsad i sitt handlingsutrymme och ofta med psykisk misshandel. De första gångerna är förövaren ofta ångerfull och ledsen och motiverar våldet med något som ligger utanför relationen. Efter hand försvinner ångern och ursäkterna och skulden läggs istället på kvinnan. Förövaren växlar mellan att vara kärleksfull och omtänksam och våldsam och hotfull. För kvinnan suddas gränserna för vad som är normalt över tid ut.

Våldet väcker ofta skam och skuldkänslor hos kvinnan och kvinnans verklighetsuppfattning förändras, hon kan börja se sig själv med förövarens ögon och anse att det är hennes eget fel. Under normaliseringsprocessen kan kvinnan börja anpassa sig efter förövarens syn på hur hon bör uppföra sig för att förebygga risken för nya utbrott och hennes handlingsutrymme krymper ännu mer.

Källa: unizon.se